Men det cirkulerar naturligtvis även goda ord om Bernard Butler. Edwyn Collins, som har samarbetat med Bernard, ser många paralleller mellan sin egen och Butler's artistbana "med den skillnaden att Bernard på fem år har lärt sig saker som tagit mig femton år". Bernard Butler har också spelat med bland andra Teenage Fanclub, Paul Weller, Manic Street Preachers, The Cranberries, Neneh Cherry och Sparks. Samtidigt som han har agerat studiomusiker och producent för andras skivinspelningar så har han också lärt sig sjunga riktigt bra. Fast så sent som 1996 lär han ha spelat upp sina egna demos för sin dåvarande manager och fått tummen ner just på grund av sången. När Bernard ringer upp från skivbolagets Londonkontor inleder jag med att fråga honom när han bestämde sig för att lära sig sjunga. - Aldrig, kommer det självklara svaret. Jag bestämde mig faktiskt inte för att "nu ska jag bli sångare också", det bara hände mig som en naturlig utveckling. Jag har alltid sjungit inuti mitt eget huvud, även mina gitarrmelodier, och det var bara så att jag började sjunga ut det högt med rösten istället. Så började jag spela in det och vande mig under en period av några månader vid hur det lät. Jag tyckte först inte att det lät så fantastiskt bra men det fungerade känslomässigt i musiken. Sångare jag gillar är Tim Hardin, Tim Buckley, Nick Drake, Neil Young och folk i den stilen. Medan jag växte upp lyssnade jag mycket till Johnny Cash. Överhuvud taget verkar inte Bernards platta vara särskilt planerad utan både låtskrivandet och inspelningsarbetet skedde ganska spontant. Han började med att spela in en elektrisk gitarr samtidigt som trumslagaren spelade in. De använde inget clicktrack utan försökte sätta en bra live-tagning. Sedan fortsatte Bernard med att lägga på bas, piano, sång och allt annat. - Jag försökte jobba snabbt med varje låt. Så fort jag fick en tagning på trummorna som jag var nöjd med så satte jag igång med påläggen och lade ner alla övriga instrument på en gång. Mycket kom till spontant under inspelningarna medan jag satt och jammade i studion. "Autograph" är en sådan låt som jag skrev direkt medan vi spelade in. En baksida av den spontana inspelningsmetoden var att Bernard aldrig hade några texter färdiga i inspelningsögonblicket. Därför var han tvungen att lägga all sång som pålägg. - På nästa skiva vill jag göra färdigt vissa texter i förväg så att jag kan sätta en del förstatagningar även på sången. Fast på låten "I'm Tired" spelade jag faktiskt in med sång och gitarr samtidigt, som första inspelning. Favoritgitarren är en svart Gibson 330 från 1968 med P-90 mikrofoner och en Bigsby svajjmekanik. - Jag har faktiskt inte sett någon annan svart sådan gitarr. Den har varit inne på verkstaden ett tag nu så på skivan har jag använt mig mycket av min Gibson ES355 och en Fender Telecaster med Bigsby. Är det den telen man hör på "You've Got What It Takes"? - Ja, precis! Jag spelade den genom en Fenderförstärkare för att få "that twangy sound". Till den låten ville jag inte ha någon tydlig rytmik i kompet utan försökte spela telecastern mera fritt i förhållande till pianot. Jag älskar verkligen Steve Cropper-ljudet, med en liten fenderförstärkare och en smula tremolo. Bernard berättar att han experimenterade mycket med olika kombinationer av gitarrer och förstärkare. - Första dagen i studion satte jag upp alla mina gitarrförstärkare med inspelningsmikrofoner så att jag snabbt kunde skifta emellan dem när jag letar efter de ljud jag vill använda. Att spela en telecaster genom en fenderförstärkare är ju ganska självklart men på låten "Woman I Know" ville jag ha ett fett och krämigt ljud och fastnade för 355:an genom min Vox AC30. För de rockigare låtarna, som exempelvis "Autograph" spelade jag på min Les Paul. För mig går det aldrig att bara plugga in och spela eftersom jag har både melodierna och sounden i huvudet när jag skriver låtarna. Därför blir det alltid en del sökande för att hitta den gitarr och förstärkare som ger det ljud jag har tänkt mig. Just det där verkar vara ett problem för yngre musiker. Alla har vi ju vårt eget sound i huvudet när vi börjar spela, men att sedan hitta fram till rätt utrustning för att förverkliga sitt sound är inte särskilt enkelt. - Nej, det tar tid, håller Bernard med. Själv har jag haft tur som har fått spela professionellt så länge. Som proffs har man kanske inte mer pengar att köpa instrument för men man får bättre tillfällen att prova alla fantastiska gitarrer och förstärkare som finns. Genom åren har jag plockat på mig gitarrer, effektpedaler och förstärkare som "kidsen" sällan får chans att prova. Ljudet betyder mycket för gitarrspelet. Det kan räcka med att plocka upp en annan gitarr eller plugga in i en annan förstärkare för att plötsligt finna sig spela samma låtar i ett fullständigt annat känsloläge. Fast egentligen behöver man ju inte en massa dyr utrustning för det. Det enda man behöver är faktiskt sin egen fantasi. Titta till exempel på den nya dansmusiken som har vuxit fram under nittiotalet. Människor gör fantastiska skivor i sitt sovrum med bara en dator och en synt. Jag är övertygad om att man kan göra skivor på samma sätt med gitarrer utan att det behöver vara dansmusik. Det handlar bara om att veta vad man vill och att använda sin fantasi. Men det är förstås en annan sak i början när man spelar med ett band och bara är ute efter ett live-sound som fungerar för bandets konserter. För bakgrundssången ville Bernard ha andra röster än sin egen och han är mycket nöjd med Denise Johnson, som tidigare har sjungit med bland annat Primal Scream. - Och att ha Edwyn Collins röst bakom mig i "Not Alone" är något som jag bara kan beskriva som "very cool". För låten "Stay", som släpptes först på singel, var Bernard ute efter ett stråkljud i Georgio Moroder's anda och spelade in det med en Roland keyboard vocoder VP330, som han tyckte lät rätt. Pianoljudet på den låten fick han fram genom att dra en mikrofon från pianot genom ett Roland Space Echoe samtidigt som han stämde upp det lite. Det processade ljudet blandades sedan med pianots akustiska ljud. Nu när plattan är ute så ska Bernard Butler ut och spela live. Han har satt ihop ett band bestående av ytterligare en gitarrist, en klaviaturspelare, en trummis och en basist. De började repetera veckan efter att denna intervju gjordes, alltså i början av mars, och ska börja spela ute till sommaren. Under tiden uppträder Bernard själv med akustisk gitarr. - Jag gillar utmaningen i att tolka låtarna på det sättet, säger han. Du vet, när man har gjort en skiva med mängder av gitarrer så är det ju omöjligt att framföra musiken exakt som på skivan. Så jag arrangerar och stuvar om i låtarna... man får verkligen jobba för att göra det intressant med bara en röst och en akustisk gitarr. TILLBAKA TILL HEMSIDAN!