Pete Cornish - alla (brittiska) rockmusikers problemlösare

Engelsmannen Pete Cornish har sedan sjuttiotalet hjälpt brittiska rockmusiker att hålla sitt instruments ton ren utan brus och brum. Han har jobbat med så gott som alla, Eric Clapton, David Gilmour, Sting, Jimmy Page, John McLaughlin, My Bloody Valentine etc, etc. Ofta har musikerna speciella önskemål om att exempelvis kunna byta mellan alternativa gitarr-riggar på scenen och samtidigt välja mellan flera olika effektpedaler. Kärnpunkten i alla hans konstruktioner är inte att ta bort brus utan snarare att sätta ihop ett system som inte från början tillåter brus och annat oljud att uppstå.

Det var Crispian Mills, gitarrist i Kula Shaker, som talade så väl om Pete Cornish att jag bestämde mig för att se om han vill dela med sig av sina erfarenheter. Efter lite detektivjobb på nätet hittade jag telefonnumret till Cornish verkstad i London och ringde upp. Det blev sedan flera intressanta samtal och Pete faxade dessutom över en lista på de musiker han designat system för. Det var fyra tätt skrivna A4-ark som börjar med ett gitarreffektpedalbord för symfonirockarna Yes 1972.

En metod för att öka signal/brusförhållandet är att låta varje effekt i pedalbordet jobba på optimal nivå. Detta skulle aldrig vara möjligt ifall de var seriekopplade med sladdar på vanligt sätt. Om en viss pedal exempelvis har en egen volymratt så ska den stå på full effekt och sedan kopplar Pete in ett reglage som tar ner nivån för att matcha pedalbordets övriga effekter.

- Att bara seriekoppla pedalerna på golvet förstör inte bara gitarrens redan från början svaga signal, förklarar han. Pedalerna kan också påverka varandra så att vissa frekvenser försvinner och nivån går upp och ner på ett oförutsägbart vis. Vad jag gör är att jag tar fram lösningar som får varje enskild effekt i pedalbordet att tro att den är ensam pedal mellan gitarr och förstärkare.

När man bygger ett pedalbord så gäller det också att mata rätt ström till rätt pedal, istället för att köra dem på batterier. Batterieliminatorerna ska sedan stabiliseras gentemot både variationer i den huvudsakliga strömtillförseln och kompensera för den signalförlust som uppstår då gitarren, som passiv signalkälla, belastas med alla dessa effektpedaler. En annan sak som Cornish är noga med är att bygga in små förförstärkare och isolatorer för att undvika försämrad ton eller volym när en effektpedal stängs av. Han menar att detta fortfarande är ett vanligt problem även bland nytillverkade "reissue" pedaler.

När pålitliga radiosändare och mottagare dök upp på marknaden så började Pete genast skissa på egna system för fjärrstyrning av effektrack.

- Jag tog alla de gamla kretsarna och designade om dem. Inte enbart för att kunna fjärrstyrda "bypass", "mute" och val av gitarrförstärkare, utan även för att kretsarna ska kunna jobba på de högre signalnivåer som används i rackmonterad studioutrustning. Racket kunde nu stå vid sidan av scenen och fjärrstyras från en liten trampdosa för gitarristen, naturligtvis med kontrollampor som är synliga även vid utomhuskonserter i solljus.

Ett fenomen som de flesta turnerande gitarrister säkert har funderat över är att gitarrljudet blir annorlunda på vissa spelställen trots att man kör på exakt samma utrustning. Pete Cornish har forskat i detta och menar att det är variationer i strömmen på scenen som är orsaken. Cornish började tidigt tillverka en automatisk spänningsstabilisator och strömfördelarenhet. De sålde en av de första till Pink Floyd inför The Wall turnén och den apparaten används fortfarande.

Idag upplever Cornish en ökande efterfrågan på pedalbord. Gammaldags effektpedaler har blivit populära igen bland musiker, det är helt klart. Men Pete berättar också att han paradoxalt nog som "gammal analog-snubbe" har fått flera förfrågningar om att förbättra midi-riggar för både keyboardspelare och gitarrister med datorstyrda system. Han menar att de 127 steg som midi använder för att kontrollera panoreringar, volymändringar etc inte räcker till. De musiker som tycker att det låter "för hackigt" med midikontroll vänder sig till Cornish för att få ett system som medger mjuka, steglösa toningar, exempelvis med volympedal. För detta ändamål har han dammat av en gammal, men lyckad, design för fjärrstyrd wha-wha-pedal som han tidigare gjort åt Chris Holmes i WASP.

Trots att han är så eftersökt av de absolut främsta rockartisterna så är firman "Pete Cornish" förvånansvärt liten. Det är bara Pete och hans hustru Lynda och de gör allt jobb själva för hand. Det är hantverket och den personliga relationen mellan tillverkare och brukare som är hemligheten, menar Pete. Det innebär också att verksamheten inte kan expandera hur stor efterfrågan det än blir. Hantverket är precis lika personligt som produkterna är anpassade till den tilltänkta användaren och dennes personliga musikinstrument. Så den mesta tiden arbetar Pete och Lynda på specialbeställda system, men det är klart att blir det lite tid över så kan det hända att de sätter ihop ett exemplar av någon mer allmän produkt. Exempel på sådan byggen är "Pete Cornish Feedbucker" som bland andra Lou Reed använder till akustisk gitarr, den steglösa volympedalen eller strömfördelarsystemet.

Vid intervjutillfället höll de som bäst på med ett pedalbord till Pink Floyd's gitarrist David Gilmour. Designen är mycket kompakt och tanken är att pedalbordet ska fungera som en självständig enhet och ge gitarristen tillgång till alla hans klassiska ljud från de gamla Pink Floyd-albumen "Dark Side Of The Moon" och "Wish You Were Here". Pedalbordet är bestyckat med fyra fuzzar, en kompressor, ett digitaldelay och ett stereochorus i olika konfigurationer.

Kompressorn är en modifierad Boss SE-2, Fuzzarna är en Pete Cornish G-Fuzz samt en modifierad Big Muff. Det finns också en switch för att välja vilken av dessa två fuzzar som ska användas, det går inte att spela genom båda samtidigt. Sedan kommer en bypass-switch för den fuzz som är vald. Sedan kommer ytterligare två fuzzar, en Pete Cornish Soft Sustain och en Chandler Tube Driver som har ett 12AX7 rör inbyggt. Nästa steg är ett digitaldelay, Boss DD-2, som Pete har modifierat genom att sätta in en extra krets så att det låter som det gamla bandeko som användes på de tidiga Pink Floyd-skivorna. Sedan har vi ett stereochorus, Boss CD-2, som är modifierat så att den torra direktsignalen går att ta bort helt. Chorusdelen medger tre inställningar. Först så kan man ha två identiska signaler, det vill säga ingen chorus alls. Alternativ två är att kombinera ena kanalen, torr eller med någon effekt (fuzz, delay), med den andra kanalens blandning mellan torr signal och chorus. Slutligen kan man också spela med en kanal torr, eller med effekterna, samt den andra kanalen med enbart chorus och ingen direktsignal. Det här sista alternativet ger det absolut största soundet. De två utgångarna leder till var sin gitarr-rigg som på vardera sidan består av en HiWatt combo och en Fender Bassman. HiWatt:en har ett fett ljud medan Fenderförstärkaren låter klarare. På det sättet blir gitarrljudet bredare inte bara i stereo utan också frekvensmässigt.

- Ett stort sound från en liten anläggning, skrattar Pete. Själva pedalbordet mäter endast 20 inches x 30. Jag har också byggt in små rörförstärkare mellan de olika effekterna så att varje effekt isoleras mellan två rörsteg. Du vet väl hur bra en pedal låter når man kopplar den ´direkt till förstärkaren? Rörstegen gör att hela pedalbordet låter på det sättet.

En intressant detalj som Cornish också nämnde är att han och David Gilmour testade tio, tolv olika Big Muff innan de hittade ett exemplar som David var nöjd med. Alla lät olika! Pete förklarar detta "mysterium" med att tillverkarna faktiskt har använt olika elektroniska komponenter. En elektronikingengör kanske anser att två komponenter har en likvärdig funktion i ett kopplingsschema men de resulterande fuzzarna låter defintivt inte likadant i David Gilmours öron. Den nytillverkade Big Muff som ljudmässigt ligger närmast Electroharmonix original är, enligt Pete, Sovtek.