A&R - " Talangscouter"
¨Varje större skivbolag som deltar i jakten på nya band har bland sin personal en starkt profilerad nyckelperson, en A&R, som ska ge bolaget ett bra ansikte gentemot de tilltänkta banden. Initialerna står för ”Artist och repertoire” eftersom det historiskt sett är A&R-avdelningen som väljer artister för att spela in musik ur bolagets egen pool. Så fungerar de fortfarande om än inte helt öppet. De här killarna är i regel unga, ungefär i samma ålder som musikerna i banden och nu för tiden har de alltid något förflutet i ”rockens underground”.
Det
finns många anledningar till att A&R-scouter alltid måste vara unga. Den vanligaste
förklaringen är att scouten måste framstå som ”hip på den nuvarande musikscenen.”
En annan viktig orsak är att banden lättare känner förtroende för någon som skulle
kunna vara en av deras polare, en som formats av samma gemensamma upplevelser
av rockmusik. A&R-personen är den första att ta kontakt med bandet och som sådan också den första att lova dem guld och gröna skogar. Vem skulle bättre kunna lova dem det än en idealistisk ung novis som tror att han själv ska få bestämma inom några få år, och som inte har någon tidigare erfarenhet av ett större skivbolag. För helvete, han är lika naiv som bandet han för bakom ljuset! När han säger till dem att ingen kommer att lägga sig i deras musikskapande så tror han antagligen själv på vad han säger. När han för första gången slår sig ner med bandet över en tallrik bandpasta så kan han ärligt lova dem att om de skriver på för bolaget X, så skriver de i praktiken på med honom och han är på deras sida. ”Kommer ni ihåg den där höjdarspelningen jag såg med er 1985? Hade vi inte kul då!”
| Idag är alla rockband tillräckligt smarta för att vara misstänksamma emot musikindstrins skummisar. En vanlig karikatyrbild är den av en fetlagd medelålders ex-hipster som med välsmord käft breder ut sig på utdaterad slang. |
Efter att ha träffat ”sin” A&R-kille säger killarna i bandet att ”Han är inte alls som någon bolagssnubbe! Han är som en av oss.” Och de har rätt. Det är en av anledningarna till att bolaget anställde den här killen.
Dessa A&R-killar har dock inte befogenhet att själva skriva kontrakt. Deras roll är att ge bandet ett ”PM för artistavtal”, som i lösa ordalag beskriver vissa avtalspunkter. Förslaget är att de ska skriva ett riktigt kontrakt så fort de kommit överens om detaljerna. Det skrämmande med ett sådant här litet oskyldigt PM är att det, i laglig mening, är ett bindande dokument. Det betyder att när bandet väl har skrivit under PM:et så är de tvungna att följa avtalet . Och om bolaget föreslår dem ett nytt kontrakt som de inte inte är nöjda med så behöver bolaget inte göra annat än att vänta. Det finns hundratals andra band som gärna skulle skriva under samma kontrakt, så bolaget har alla trumf på hand. Denna typ av PM har aldrig något datum då de upphör att gälla så bandet är i praktiken fast tills de skriver på bolagets kontrakt. Bandet kan inte heller skriva avtal med ett annat bolag eller själva ge ut sin musik utan att först bli lösta från PM:ets avtal, vilket de aldrig blir. Ett som är säkert är att när bandet väl har skrivit under ett PM så måste de antingen acceptera bolagets kontraktsförslag eller utplånas.
Ett av mina favoritband hölls som gisslan i två år av en elegant ung ”Han är inte alls som någon bolagskille...” A&R-person på grund av ett sådant här PM. Han hade misslyckats att infria några av sina löften och bandet ville bryta avtalet.
Ett
annat bolag uttryckte intresse men A&R-personen krävde pengar eller procent på
framtida royalty för att släppa bandet. Det nya bolaget blev då rädda för att
priset skulle bli för högt och drog sig tillbaka. Så på gränsen till att göra
sitt debutalbum upplöstes ett fantastiskt band, förödmjukade efter flera månaders
påfrestande inaktivitet.