Datorn är naturligtvis det hjäpmedel som används flitigast idag, även av filmmusikkompositörer. Att köra en sequencer synkad till en videokopia av filmen underlättar jobbet med att lägga musiken rätt i de olika scenerna. Utskriften av noterna till orkestermusikerna blir också med datorns hjälp mindre tidsödande. Och just tid är den absolut största bristvaran i jobbet. Den brittiske kompositören Barrington Pheloung, som bl a gjort musiken till kommande storfilmen Nostradamus och TV-serien Inspector Morse, säger så här:

- Ofta är tidsramarna redan fixerade vid inspelningstillfället, ibland till och med innan filmproducenten har valt kompositör. Man kanske bara får några veckor på sig och ibland en månad, vilket är mycket tid i sammanhanget. När jag gick på musikhögskolan fann jag det anmärkningsvärt om jag lyckades skriva färdigt en stråkvartett på fem månader. Men rätt snart så inser man att man i det verkliga livet som yrkesmässig kompositör aldrig har råd med en sådan lyx. Man kan gå tillbaka så långt som till Bach, Haydn och Mozart och se att förhållandena inte har ändrats. Bach var tvungen att skriva en ny kantat varje söndag.

Samplar hela symfoniorkestern not för not

Pheloung komponerar i sequencern Notator Logic och printar ut musikernas noter. Han har två assistenter som hjälper till att läsa noterna samtidigt som de lyssnar till sequencerdemon av stycket och fyller i alla accenttecken. Efter att ha stämt av med Pheloung så lägger de in accenterna i sequencerns notskriftsdel, printar ut partituret och därefter varje musikers separata noter. Pheloung säger sig inte ha hittat några bra ljudmoduler eller samplingar för att simulera symfoniorkesterns klangmöjligheter. I stället har han på egen hand samplat orkesterns olika sektioner.

- Jag hyrde en orkester och samplade varje halvton och variation i anslag hos varje instrument och sektion i hela orkestern. Det var en gigantisk uppgift. Eftersom jag känner till alla orkesterns möljigheter så visste jag vilka ljud jag behövde. Att spela in alla möjliga varianter skulle ha tagit flera veckor men vi lyckades göra det på en dag genom att skriva ut vad de skulle spela på noter. Orkestermusikerna fick spela till ett tempoklick och efterhand som de var klara med sina insatser fick de gå hem för dagen.

Alla orkestersamplingarna lades upp för Akaisampler av kompositörens assistent Glenn Keiles, som för övrig också har programmerat för Ennio Morricone inför filmen "City Of Joy". Keiles skapade en palett av ljud, motsvarande Pheloungs behov, i Notator Logic´s aoutoload song . Samplingarna ligger på en hårdisk (1.6 Gb) som matar fem Akai S1000 PB (enbart för playback, 32Mb vardera) och en S1000 med samplingsmöjligheter. Att skapa bra filmmusik inbegriper en del speciella tekniker, särskilt när det gäller mixningen. Glenn Keiles avslöjar några av sina knep:

- När man mixar en poplåt så kan man fylla upp ljudbilden med alla hörbara frekvenser. Men när det gäller film och TV så måste man ta hänsyn till dialog och effektljud. Missar man det så kommer folket som senare gör filmmixen ("filmmix" kommer att förklaras nedan. Förf. anm.) att prioritera effektspåret, på bekostnad av musiken naturligtvis.

Kompositören måste analysera varje scen och föreställa sig vilken dialog eller effektljudläggning som kan tänkas tillkomma senare och skriva musiken därefter, så att ljuden inte riskerar att krocka i vissa frekvensområden. Annars förlorar han tveklöst "det stora slaget", som film-mixen har kallats. Om en långtradare passerar i bakgrunden så bör man definitivt undvika att använda låga instrument i musiken och när flygplan syns i bild ska man absolut undvika att skriva för ljusa elpianoklanger eller höga stråkar. Barrington Phelounge säger om detta:

"Det är ingen talang man får gratis utan en hantverksmässig förmåga som hela tiden måste tränas för att kunna bibehållas"

- Det är ett mycket speciellt hantverk som är svårt att bemästra därför att man alltid måste unvika att musiken krockar med dialogen. När det gäller vissa manliga skådespelares röster så skulle man exempelvis aldrig drömma om att använda basun i musiken. Man lyssnar och lär och efter att ha producerat sådär en femtio timmar musik om året så börjar man bli bra på det. Det är ingen talang man får gratis utan en hantverksmässig förmåga som hela tiden måste tränas för att kunna bibehållas.

Filmmix är något helt annorlunda än att mixa musik på vanligt vis, från flera spår till tvåspårs stereo. För att förstå detta måste vi börja med att titta närmare på dolby-systemet som är det vanligaste ljudsystemet på biografer. I dolby har man fyra kanaler. Det är vänster, centrum, höger samt bakljudet, även kallat surroundsystemet. När filmmixen görs så har man förutom musiken även skådespelarnas röster och effektljudet som ljudläggaren har preparerat. Man sitter mitt i en lokal som liknar en biograflokal. Där finns en filmduk och naturligtvis dolbyljud. Mixerbordet har alla vanliga möjligheter till effektläggning med eko och rymdklang men dessutom panoreringsmöjligheter mellan dolbysystemets fyra högtalarsystem.

Jag ringer upp Filmteknik AB i Solna och får Börje Lindqvist på tråden. Han berättar att Filmteknik, förutom de vanliga långfilmerna, även utför filmmix av reklamfilmer som redigeras med digital videoteknik. Det finns alltså inte någon teknisk anledning att filmmixa sådant material utan man gör det enbart för ljudets skull, eftersom lyssningen är så snarlik en riktig biograf.

Mixning av film är en mycket speciell process

Innan mixningen tar sin början kopieras allt ljudmaterial över på så kallad perfofilm. Det finns ett antal perfobandspelare som är synkroniserade med filmprojektorn. Perfofilm finns i bredderna 16 mm, 17,5 mm samt 35 mm. De två bredare formaten används mest till långfilm eftersom bandspelarna då går två och en halv gånger snabbare än vid användandet av 16 mm perfo, och alltså ger högre ljudkvalitét. Fördelen med 16 mm är att det blir billigare. På 17.5 mm perfo ryms två kanaler ljud och på 35 mm perfo ryms fyra kanaler ljud. Har man tio perfobandare så blir den maximala kapaciteten alltså fyrtio ljudkanaler. Dessa kanaler dras in till mixerbordet i mixningsrummet. I slutändan så kommer det magnetiska ljudet att konverteras till optiskt ljud och kopieras ihop med bildnegativet. Det existerar också ett system för digitalt filmljud men det används inte vid svenska biografer. Detta system har, liksom också 70-millimetersfilmen, en vänster och höger kanal för bakljudet. Dessutom har man, i det digitala systemet, en extra kanal för subwoofer.

Som synes är mixningen av film en mycket speciell process som skiljer sig en hel del från vanlig musikmixning. För en musiker som ska spela in musik till film är det viktigt att känna till processen. Hur ska man då lämpligast leverera musik som ska mixas in i film? Jag låter frågan gå till Hans Eric Ahrn, på företaget Movie Track, som har gjort flera filmmixar.

- Det bästa är att göra musikmixen i filmmixstudion, svarar Hans Eric. Kommer man med en tvåkanalstejp blir man ofta besviken över resultatet. Även om den musikstudio där man gjort inspelningen haft dolbyutrustning så är lyssningsrummet ofta för olikt en biograf. Det vanligaste är dock att musiken levereras till oss som färdigmixad tvåkanalstejp, idag ofta på DAT med eller utan tidskod. Det kan också fungera bra och de musiker och tekniker som gjort mycket filmmusik lär sig genom erfarenhet - men sådant är svårt att förklara med ord. Det är mycket att tänka på. Dels ska musiken fungera tillsammans med andra ljud utan att själv försvinna eller sudda ut de andra, dels ska den fungera till bilden och stämningen i filmen. Man strävar ofta efter en stor bredd på musiken och eftersom den krymper i dolbysystemet panorerar man gärna extra brett. Har man en liten sättning med få instrument kan det vara svårt att panorera extremt utan att de enskilda instrumenten blir alltför påtagliga -. och det är inte alltid önskvärt. Det kan vara viktigare att ha en homogenitet i musiken och det absolut viktigaste är ju alltid känslan. För den som inte vill låsa hela sin musikmix på två kanaler har de nya åttakanaliga digitalformaten (Alesis-Tascam) gjort det lättare att komma till filmmixen med musiken på fler än två kanaler.