Sammanfattning     IUMA

Nätmusikens tidiga historia

Under många år avhandlades musik på Internet passivt genom enkla textbaserade överföringar. Nyhetsgrupper och e-postlistor höll fans informerade om deras favoritartister med hjälp av personliga utskick då och då.
BBS, Bulletin Board Sevice, innebär att medlemmar får elektroniska nyhetsbrev och möjlighet att ladda hem data. I början hanterades överföringarna av FTP, File Transfer Protocol.
Det fanns inga bilder, inga ljud eller mediaspelare - endast textbaserad konversation mellan individer med ett gemensamt intresse. I slutet av åttiotalet skickade BBS-klubbarnas medlemmar ibland ljudfiler till varandra i formaten WAV och AU, direkt från dator till dator med modem och FTP-program. Överföringen av en tre minuters låt i ett sådant okomprimerat format kunde ta flera timmar.

Och så kom webben...

Fast egentligen började det inte med webben heller. Teknologin att överföra stora ljud-filer digitalt har till vardags använts av exempelvis Sony. Inspelningar har kunnats genomföras i Los Angeles och skickas genom interna fiberoptiska nät till Japan för skivpressning.

I mars 1993 publicerade IFPI, International Federation of Phonographic Industry, en rapport, ”Music Industry, Electronic Delivery And Copyright”, där man fastslog följande:

”Det skulle strida mot alla logiska förväntningar om elektronisk distribution inte skulle komma att komplettera, eller ersätta, de existerande systemen för skivförsäljning.”


Två månader senare presenterade IBM och Blockbuster ett projekt som oroade skivindustrin. Man projekterade den första kommersiella tillämpningen av digital överföring via kabel. Rent konkret så handlade affärsidén om en ”skivtillverkningskiosk” som skulle kunna stå i skivbutiken. Kunden går fram till kiosken och knappar in vilka låtar han vill ha, trycker på ”print”, och efter några minuter spottar kiosken ut den färdiga skivan.

En utmärkt idé, men tyvärr fick vi aldrig se ifall den fungerar i verkligheten. Blockbusters konkurrenter fick stora skälvan och skivdistributörerna, som såg hela sin existens hotad, drog igång en kampanj för att stoppa kiosken. Det var inte särskilt svårt att få med sig skivindustrin eftersom skivbolagen själva representerar 85 % av distributionen. Al Teller, chef på MCA Music Entertainment Group, gjorde sig till talesman för industrin:

"Vi, som skivbolag, distribuerar redan själva våra produkter. Varför skulle vi lämna över det ansvaret till någon annan? Låta dem ta över distributionsledet? Vi borde äga det!"

Skivbolagens ultimatum var tydligt. Blockbuster fick naturligtvis genomföra sin kioskidé, men de kunde inte räkna med att få sälja skivbolagens produkter. Och där slutar historien om musikindustrins första sammandrabbning med den framväxande nätverksteknologin.

Och så kom webben...

Sammanfattning     IUMA