Internetmusik - Copyright

Copyright

Även om händelserna kring IUMA tjänade som alarmsignal för skivindustrin så tunnades massmedias intresse av eftersom inte mycket mer hände. Teknikföretagen arbetade i tysthet med frågan om digital musikdistribution medan skivbranschen gick på högvarv för att driva fram ny lagstiftning för copyright så att de inte skulle gå miste om sin del av kakan i framtiden.

I augusti 1995 godkände amerikanska senaten en avhandling som tillåter skivbolag och deras artister att kräva ersättning när deras material överförs digitalt via nätverk, kabelteve eller ”interaktiv teknologi”. Anmärningsvärt var att de som sysslade med ”radiosändningar” över Internet, d v s ”streaming”, bara behövde betala royalties för den spelade musiken ifall man också erbjöd digitalt abonnemang. En ”piratradiostation” som inte tar betalt för sina tjänster undantogs alltså.

WIPO, World Intellectual Property Organization, håller till i Geneve och sorterar under FN. Syftet är att koordinera internationella patent, copyright och upphovsrättsfrågor

Under senare delen av 1995 kantrade den offentliga debatten mot frågan ”om en Internetleverantör ska vara ekonomiskt ansvarig för innehållet i sina kunders hemsidor”. Samtidigt pågick diskussioner, under överinseende av WIPO, för att möta behovet av regler för skydd av upphovsrätten vid digital distribution, alltmedan multimiljonföretag inom musik och filmbranschen tryckte på hårt för att säkra framtida marknadsandelar. För USA:s del utmynnade dessa internationella förhandlingar i två avhandlingar som godkändes den 20 december 1995. En behandlade särskilt inspelad musik genom att garantera upphovsmäns rättigheter vid digital distribution. Innan detta WIPO-möte reglerades upphovsrätten på Internet officiellt av Bern-konventionen, ett hundra år gammalt dokument som förutsätter att all media är böcker.

Alla vill synas

Under 1995 och 1996 så rusade näringslivets aktivitet på Internet ständigt uppåt. Specialiserade Internetbyråer trummade upp budskapet om hur viktigt det var att ”synas på Nätet” och kanske var detta det största publicitetspådrag sedan ”att synas i televisionen” ansågs livsviktigt för företagen. Byråerna som tog bra betalt för sina tjänster var nu tvungna att skapa extra avancerade webbplatser för att dels motivera sina fakturor men också för att verkligheten skulle motsvara de optimistiska framtidsbilder man tidigare gått ut med. En följd blev att många större skivbolag lade ner stora belopp på hemsidor som inte fungerade. Man saknade kunskaper att forma och marknadsföra sin närvaro på Internet och lät således bygga dessa monstruösa sajjter som krävde alldeles för hög bandbredd och var lika interaktiva som en tunnelbaneaffish.

Fan sites

I samma anda som IUMA, men med betydligt sämre kunskaper om upphovsrättslagen, skapade fans själva webbplater dedikerade till särskilda artister. Fan Sites blev inte bara vanliga, de var i regel också mer imponerande och välbesökta än de webbplatser artistens skivbolags promotionavdelning presterat. Fan Sites erbjöd tidigare ej publice-rade bilder, exlusiva bootleg-inspelningar för nedladdning, arkiv med låttexter, gitarr-ackord med tablatur samt artiklar publicerade i olika tidningar.