Napsterrättegången
Napster tog hjälp av stjärnadvokaten David Boies som tidigare utmärkt sig genom att få företaget Microsoft fällt enligt amerikanska antitrustlagarna. Bois menade att RIAA:s agerande var ett försök att ”stoppa en ny teknologi som hotar gamla affärsmodeller”. Skivindustrin, som är ett oligopol, skulle enligt detta synsätt agera som ett monopol. Jämförelser har också gjorts med en rättsprocess 1984, där filmindustrin försökte stoppa introduktionen av videobandspelaren som man ansåg vara ett verktyg för illegal kopiering. Den gången friades ”den nya teknologin” eftersom en videobandspelare också kan användas till annat än olaglig kopiering. Napsterförsvaret byggde på att Napster också kan användas till annat än att kopiera musikfiler olagligt. Dessutom påpekade Bois att Napster inte är ett distributionssystem utan att det i varje filöverföring bara finns två inblandade, den som hämtar en fil och den som delar med sig. Det skulle alltså handla om en kopiering för personligt bruk och följaktligen vara lagligt enligt 1992 års Audio Home Recording Act.
Men det höll inte domaren, Marilyn Patel, med om vid hearingen den 26 juli 2000 i norra Kaliforniens distriktsdomstol. Hon menade att datorer och hårddiskar inte är inspelningsapparater och därför inte omfattas av AHRA. Sedan fastslog hon att ”det uppenbara syftet med Napster är piratkopiering”. Napster fick tre dagar på sig att hitta på något sätt att hindra spridningen av skyddade verk, som beräknats utgöra 87 procent av nätverkets trafik, och om man inte kunde klara detta skulle man tills vidare koppla ur sina servrar i väntan på rättens huvudförhandling. Någon möjlighet att skilja ut skyddad musik finns inte i Napsterprogramvaran så det verkade vara dags att slå igen butiken. Men på den tredje dagen upphävde en federal appellationsdomstol det omedelbara verksamhetsförbudet och gav Napster ytterligare tre veckor på sig att presentera argument för att förbudet inte ska träda i kraft.
Fristen kom att utsträckas ända till den 2:e oktober då förhandlingarna återupptogs och mellanperioden användes av båda parter till att slipa sina argument som också skriftligen lämnades in till rätten. Det ungefärliga antalet Napsteranvändare var då uppe i 30 miljoner och argumenterandet fortsatte att kretsa kring följande fyra punkter:
1.
Napster har som sagt argumenterat att deras nätverksmodell skyddas av 1992 års Audio Home Recording Act som ursprungligen formulerades för att adressera digitalt ljudband och optiska skivor - utrustning som perfekt kan duplicera skyddad musik. Man menar att lagen tillåter att privatpersoner byter musik med varandra, såväl i Napsternätverket som under andra former, så länge det inte sker i kommersiellt syfte. Här pekar man speciellt på hur lagen tolkades i processen RIAA vs Diamond Multimedia, då skivindustrin utan framgång försökte stämma tillverkaren av den bärbara mp3-spelaren Rio för brott mot upphovsrätten. Men RIAA:s ledande advokat Russel Frackman svarade att lagtolkningen i fallet Diamond enbart gäller för ”digital inspelningsutrustning” och ”digitala lagringsmedia”. Skivindustrin vidhöll ockå att Diamondprocessen slagit fast att en dators hårddisk inte är en inspelningsapparat i AHRA:s mening. Men Napster menade att det aldrig gjordes klart ifall det beslutet gällde gällde allt ickekommersiellt musikbytande, oavsett om det sker med hjälp av digital inspelningsutrustning eller inte.
Ja, faktum är att domslutet i Diamondprocessen fastslog att ”Riospelarens funktion och användningsområde ligger helt i linje med lagens (AHRA) huvudsakliga syfte - att underlätta personligt användande. Som framgår av senatens rapport, är lagens syfte att försäkra konsumentens rätt att göra analoga eller digitala inspelningar av skyddad musik för privat användning”. Men Frackmans grupp menade här att Napsterförsvaret misstolkat detta domslut och att citat, som det ovan, egentligen inte alls bevisar att domen stöder precis allt ickekommersiellt musikbytande.
2.
Napster argumenterade också för att deras nätverk är lagligt eftersom man faktiskt kan använda det för att byta musikfiler som kopierats helt lagligt. Som stöd för detta hänvisar man till den standard som fastslogs 1984 när Sony fick rätt att lansera videobandspelare ”därför att den också medger laglig användning”. Skivindustrin menade, först, att det fallet inte kan gälla som riktlinje i Napsterfallet eftersom det inte handlar om offentligt bytande av skyddad musik utan endast privat kopiering i hemmen. Och Sony, påpekade man, hade ingen pågående kundrelation, vilket Napster har. Därför befinner sig Napster i ett bra mycket bättre läge för att hindra olaglig kopiering från fall till fall. Vidare påminde man om att högsta domstolens beslut kom efter att en undersökning bevisat att de flesta människor använder en video legalt - att spela in program för att se vid senare tillfälle, s.k. time shifting. Och domslutet, menade man, ”växte fram i ett sammanhang gällande en produkt som oftast används helt lagligt”. Därför menade man också att det inte spelar någon som helst roll att domstolen inte sade att en produkt - i detta fall Napster - huvudsakligen måste brukas legalt. Det räckte, argumenterade RIAA, att domstolen ansåg laglig användning vara huvudsyftet med videobandspelare.
3.
Napster hade också anklagat skivindustrin för att ”tillåta och även uppmuntra” distribution och användande av datorprogram som används för att skapa mp3 av cd-skivor samt påpekade att att skivbolagen själva distribuerat mp3-versioner av många låtar. Genom att handla så, argumenterade man vidare, har industrin förbigått sitt eget kopieringsskydd till förmån för Napster och andra system för spridning av mp3-filer. Skivindustrin slösade inte mycket tid på att bemöta detta argument utan konstaterade helt kort att ”målsägande inte uppfann mp3-teknologin eller godkände den säkerhet som mp3 erbjuder vid användning på Internet... RIAA är tvärtom inblandade i ett ständigt pågående krig mot Internetpirater...”
4.
Slutligen hävdade Napster att den preliminära stängningsorder domare Patel utfärdade den 26 juli hotar att krossa företaget som affärsverksamhet genom att skapa en konstgjord andningspaus för skivbranschen, eftersom de ännu inte kunnat visa exakt hur Napster skadar deras egen verksamhet. Dessutom framhöll Napsters advokat att stämningen inte specifierade vilka låtar Napster ska ta bort från systemet. Skivbranschens advokater kontrade med att de inte är tvungna att bevisa att Napster har skadat deras affärsverksamhet - ”i upphovsrättligt hänseende förmodas obotlig skada skedd när man kan visa på en rimlig grad av framgång”, skrev de. De sade också att Napster inte skulle frukta avstängningen eftersom företagen skulle kunna fortsätta med sina övriga aktiviteter - ”dess nya artistprogram, chat rooms, löpande nyhetsbrev samt music community features”. Branschens ombud påpekade också att ”när ett företag, som Napster, inte klarar av att skilja ut det potentiellt illegala innehållet från det klart lagliga, då måste man göra vad som än krävs för att skydda de rättighetshavares intressen som blir kränkta.” Ett genomgående tema för Napsterförsvaret var också att ”hela processen egentligen gäller skivindustrins ansträngningar att behålla sitt strypgrepp över musikdistributionen”
Ny utfrågning
Den 2 oktober 2000 var det så dags för hearing i domstol inför publik och tre domare. Domarna frågade ut de bägge parternas ombud angående deras respektive argument. En anmärkningsvärt hård grillning av skivindustrins ombud gällde uppfattningen att Napster kan hållas ansvarigt för att privatpersoner använder nätverket för illegal spridning av musikfiler. ”Hur kan Napster förväntas känna till vad som händer på någons hårddisk i Hackensack?” frågade en domare. Industrins ombud Mr Frackman svarade att man ”inte försöker stoppa en teknologi utan en affärsmodell vars syfte är att skapa, initiera och leda ett system där upphovsrättsintrång förekommer i stor skala”. Därefter ansattes Mr Bois, Napsters ombud, med frågan ”om det fortfarande finns utrymme för laglig verksamhet när 70 till 80 procent av aktiviteten i nätverket är illegal?” ”Absolut!” svarade Bois utan att tveka. Till sist sanktionerades, i januari 2001, domare Patels ursprungliga linje och Napster blev tvunget att införa filter för de skyddade titlar som skivbolagen förser företaget med. Det medförde att Napsteranvänandet till i maj gick ner med hela 36 procent.